Sommaren 2018 började jag få blödningsrubbningar och molande värk. Jag hade svårt att tro att det var klimakteriet som kommit pang bom men tänkte att det kunde vara mina myom som ökat i omfång och spökade.
När jag kom hem från semestern avvaktade jag några veckor till innan jag tog mod till mig att boka tid till gynekologen. Jag tycker i ärlighetens namn att det är väldigt jobbigt att gå till gynekologen så inget jag gör så ofta. När jag ringde för att boka tid sa sköterskan att det inte lät bra och jag fick tid redan inom en vecka. Jag minns så väl mitt besök som ägde rum den 16 oktober 2018. Jag träffade samma gynekolog som jag varit hos ett par år tidigare och som då konstaterat att jag hade tre stora myom i livmodern.
Hon gjorde ett vaginalt ultraljud och sa först att myomen ser ut som vid föregående kontroll. Sen tittade hon på vänster äggstock och sa att den såg fin ut och sen.... tystnad innan hon sa att det fanns en cysta på höger äggstock som inte varit där vid föregående kontroll. Därefter började hon resonera högt om vad för slags cysta det kunde vara och plötsligt hörde jag cancer därefter minns jag inte så mycket mer. Jag fick gå och lämna blodprov för att ta CA125 som är ett cancermarkörprov. Läkaren sa att det inte behöver vara äggstockscancer men att det var viktigt att utreda, hon skulle ringa så snart hon fått provsvaret.
När jag kom hem grät jag, min man var bortrest men mina äldre tonårsbarn fanns hos mig. Jag googlade allt om äggstockscancer och informationen jag fann fick mig knappast att gråta mindre. Dagen efter ringde läkaren, hon hade fått provsvaret och det var lite förhöjd. Hon sa att vanligtvis är det kraftigt förhöjt vid äggstockscancer och att det kunde vara så att det var förhöjt på grund av mina myom. Läkaren berättade att hon skulle skicka en remiss med prioritet till gynekologisk mottagning på Sahlgrenska.
I mina tankar innebar prioritet inom en till två veckor men jag hade dessvärre fel. Jag fick vänta sex veckor på att få komma till Sahlgrenska. Sex veckor med dödsångest, sömnsvårigheter och svårt att fokusera på jobbet. Jag avbokade alla sociala aktiviteter jag hade inbokat och gick in i en bubbla och isolerade mig, det var mitt sätt att överleva och klara av dagarna. Familjen fanns där givetvis, annars vet jag inte hur jag skulle klara mig.
När jag kom hem från semestern avvaktade jag några veckor till innan jag tog mod till mig att boka tid till gynekologen. Jag tycker i ärlighetens namn att det är väldigt jobbigt att gå till gynekologen så inget jag gör så ofta. När jag ringde för att boka tid sa sköterskan att det inte lät bra och jag fick tid redan inom en vecka. Jag minns så väl mitt besök som ägde rum den 16 oktober 2018. Jag träffade samma gynekolog som jag varit hos ett par år tidigare och som då konstaterat att jag hade tre stora myom i livmodern.
Hon gjorde ett vaginalt ultraljud och sa först att myomen ser ut som vid föregående kontroll. Sen tittade hon på vänster äggstock och sa att den såg fin ut och sen.... tystnad innan hon sa att det fanns en cysta på höger äggstock som inte varit där vid föregående kontroll. Därefter började hon resonera högt om vad för slags cysta det kunde vara och plötsligt hörde jag cancer därefter minns jag inte så mycket mer. Jag fick gå och lämna blodprov för att ta CA125 som är ett cancermarkörprov. Läkaren sa att det inte behöver vara äggstockscancer men att det var viktigt att utreda, hon skulle ringa så snart hon fått provsvaret.
När jag kom hem grät jag, min man var bortrest men mina äldre tonårsbarn fanns hos mig. Jag googlade allt om äggstockscancer och informationen jag fann fick mig knappast att gråta mindre. Dagen efter ringde läkaren, hon hade fått provsvaret och det var lite förhöjd. Hon sa att vanligtvis är det kraftigt förhöjt vid äggstockscancer och att det kunde vara så att det var förhöjt på grund av mina myom. Läkaren berättade att hon skulle skicka en remiss med prioritet till gynekologisk mottagning på Sahlgrenska.
I mina tankar innebar prioritet inom en till två veckor men jag hade dessvärre fel. Jag fick vänta sex veckor på att få komma till Sahlgrenska. Sex veckor med dödsångest, sömnsvårigheter och svårt att fokusera på jobbet. Jag avbokade alla sociala aktiviteter jag hade inbokat och gick in i en bubbla och isolerade mig, det var mitt sätt att överleva och klara av dagarna. Familjen fanns där givetvis, annars vet jag inte hur jag skulle klara mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar